Vår historia

Ur GKF’s minnesskrift från 1936 är följande hämtat

Kanotidrotten i Sverige kan räkna sina anor från omkring 1870. En skotsk advokat, Mac Gregor, hade nämligen under åren 1865 och 1869 företagit färder genom Sverige i kanot och härigenom spritt kännedom om ett ”flytetyg”, som sedermera inom vårt land nått en oerhörd utveckling och popularitet.
”Den svenska kanotidrottens fader”, kommendör C. Smith, inköpte på Malta år 1871 en kanot, ”Toto”, som blev en förebild för en mångfald konstruktioner av hans hand. En av dem, ”Carmen”, som ägdes av marinöverläkaren Karl Rudberg, finnes ännu välbehållen i Föreningen för Kanotidrotts ägo.

Omkring år 1900 framträdde ingenjör A. Rosengren och bankkassör G. Högborg som konstruktörer av kanoter och härmed skedde det verkliga genombrottet för kanotidrotten i Sverige. Ingenjör Rosengren hade vid denna tid konstruerat en större segelkanot, som byggdes i ett flertal exemplar och år 1904 kom bankkassör Högborgs ”segel- och paddelka­noten Solstrålen”. Denna blev en mycket populär kanot, och ett stort antal blevo byggda av denna typ, liksom av dess efterföljare ”Solrosen”.

År 1908 gjorde ingenjör Sven Thorell sin debut som konstruktör med paddelkanoten ”Nenne” och otaliga äro de ritningar och konstruk­tioner, som därefter lämnat hans hand. Bland nu verksamma konstruktörer, förutom Högborg och Thorell, må främst nämnas ingenjörerna Erik Nilsson och Albert Magnusson samt handlanden Emanuel Bange, vilken senare helt specialiserat sig på uppgiften att få fram verkligt goda långfärdskanoter av större typ.

De som troligen här på västkusten först idkade kanotsport voro James Keiller S:r och dennes broder Alexander Keiller, vilken senare, så sent som omkring år 1910, ännu på ålderns dagar deltog med sin kanot ”Snäckan” i kappseglingar vid bl. a. Kullavik. Även några av skärgårdens gamla storjägare, med D. T. Ahrenberg och C. 0. Bothén i spetsen, idkade vid sina säljakter där ute i havsbandet ofta kanotsport, då de med sina smäckra jaktkanoter av ribb och duk alltid kunde smyga sig närmare sitt byte än vad de kunde ha gjort med en större och klumpigare båt.

År 1908 funnos i Göteborgs skärgård flera kanotkotterier, som var för sig utövade den härliga sporten. Främst bland dessa må nämnas Kullaviksgruppen: Rolf Steffenburg, Gustaf Sandberg och Karl Lavén. Hit må även räknas Styrsöveteranen Emanuel Bange. I norra skärgården dvaldes Kalvsundsgruppen, bestående av bröderna Holmström och vid Gamla Varvet i Göteborg, Gamlavarvs­gruppen, som utgjordes av Björn Bothén, Sven Kjellberg och Thor Mårtensson m. fl. Denna senare grupp hade samma år försökt att bilda en förening, men frågan var för tidigt väckt, sammanhållningen brast, och det hela rann ut i sanden.

Intresset för kanotidrotten växte sig emellertid allt starkare, och den 6 april 1911 vågade sig Björn Bothén, Sven Kjellberg och Thor Mårtensson såsom inbjudare låta införa följande annons i stadens tidningar:

Kallelsen hörsammades av, förutom inbjudarna, tjugo personer, vilka efter en stunds diskussion enhälligt och med ungdomlig entusiasm beslöto bildandet av en förening, som gavs namnet GÖTEBORGS KANOT FÖRENING.

Denna förening kan nu blicka tillbaka på händelserika 25 år. I med­ och motgång har föreningens öden under de gångna åren skiftat, många segrar hava vunnits men även mänga nederlag hava noterats. Föreningen har, trots detta, aldrig låtit sig nedslås utan alltid målmedvetet sökt att arbeta för kanotidrottens sunda utveckling och ett gott kamratskap medlemmarna emellan. Stadgar och föreskrifter ha alltid hållits högt. Föreningen har krävt av andra vad den ålagt sig själv och sina alltid beredvilliga medlemmar. Ett aldrig sviktande intresse i förening med ett genom en ordnad ekonomi skapat verkligt kanothem är och har varit orsaken till Göteborgs Kanot Förenings framgång.

Tjugofem års plock ur protokoll och minne

Den 7 april 1911 ägde konstituerande sammanträde rum å restaurant Phoenix, varvid framlagt förslag till stadgar, segelordning m. m. antogos och förrättades val av styrelse och funktionärer. Det meddelades vid mötet, att ingeniör Karl Rudolf, Långedrag, givit sitt tillstånd ”att som båtplats få disponera ett område på Ängholmen och, om föreningens ekonomi sedermera tillåter, å densamma uppföra båthus”.

Den 23 maj avhölls ordinarie vårsammanträde, varvid de vid konstituerande sammanträdet antagna stadgarna redan voro mogna för revision och ändrades.

Den 6 augusti ägde föreningens första kappsegling rum. Seglingen var troligen också den första kappsegling, som avhållets på västkusten. Den försiggick utanför Långedrag och hade samlat en stor mängd åskådare. Frisk vind var rådande, vilket medförde haveriernas mångfald. De anmälda, som voro 11 till antalet, hade indelats i tre klasser. Första pristagare i sina klasser blevo ”Doppingen”, Emanuel Bange, ”Kråkan”, Rolf Steffenhurg, och ”Tora”, Karl Lavén. ”Pajass”, Gustaf Sandberg, tilldelades extra pris för bärgning av Björn Bothéns ”Musette”, som seglat riggen över bord.

Den 4 oktober avhölls ordinarie höstsammanträde, varvid bl. a. beslöts att under vintermånaderna anordna skridskosegling. Emanuel Bange, Karl Lavén och Rudolf Lindqvist invaldes i en kommitté, som skulle hava till uppgift att giva amatörkanotbyggare inom föreningen råd och stöd. Medlemsantalet vid 1911 års slut uppgick till 34 och de inregistrerade kanoternas antal voro 17.

Den 14 februari 1912 diskuterades vid extra sammanträde frågan om inträde i Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas Riksförbunds sektion för kanotidrott – Svenska Kanotförbundet -, vilken fråga emellertid bordlades för vidare utredning. Sammanträdet beslöt vidare att såsom utlottningskanot för år 1912 inköpa Gustaf Sandbergs ”Pajass”. Kanoten, som var ett förstklassigt amatörbygge av Emanuel Bange och konstruerad av ingeniör A. Rosengren, var 5.01 m. lång, 1 m. bred och hade en segelarea om 9.12 kvm. ”Inköpspriset blev Kr. 175: -, som ej behöver erläggas kontant”.

Den 12 mars inropades på auktion vid Gamla Varvet en flotte för Kr. 21: -, som den 24 i samma månad av Göteborgs Bogserings A.-Bol:s bogserbåt ”Ivar” släpades till Ängholmen, där som förut sagts föreningens hamn skulle anordnas. Bogseringen blev emellertid mycket våt och äventyrlig. Tvärs ”Polismästaren” utanför Långedrag brast släptåget, och flotten skar under och sjönk. Vid en titt upp till vattenytan hoppade en av medlemmarna ombord å flotten, som efter en kort stund ånyo var fastgjord och så småningom i hamn vid Ängholmen. Den kom aldrig till användning utan lade sig till ro i leran. Utbogseringen drog en tid av tre timmar och kostade 23: – kronor.

Den 31 mars tillsattes en kommitté, bestående av Johan Hjärne, Bengt Olsén och Will Steffenburg, som fick i uppdrag att anordna en soiré med dans. Eventuellt överskott skulle utgöra grundplåt till ett båthus.

Den 7 juni ägde ordinarie vårsammanträdet rum, varvid icke mindre än 35 nya medlemmar invaldes i föreningen. Triangelkappsegling avhölls den 30 juni och hade ;samlat 9 st. deltagare. ”Svalan”, som för dagen seglades av Will Steffenburg, lyckades efter en spännande segling slå ”Doppingen”, Emanuel Bange, med 13 sek., varefter följde ”Essan”, Robert Edström, och ”Kråkan”, Rolf Steffenburg. ”Ena”. Sven Jacobsson, belade första platsen bland de mindre kanoterna. Vid distanskappseglingen den 28 juli segrade överlägset ”Essan”, Robert Edström.

Den 22 november avsade sig i skrivelse föreningens första ordförande, notarie C. 0. Bothén, förtroendeuppdraget som föreningens ordförande och avläts till honom följande telegram: ”Göteborgs Kanot Förening bringar avgående ordföranden sitt varma tack med hopp om framtida stöd och intresse”. Medlemsantalet hade under 1912 stigit till omkring 90 och kanoternas antal till omkring 20 st. Årets utlottningskanot vanns av Bo Liljedahl.

Den 25 februari 1913 beslöts att bygga en utlottningskanot av modellen ”Bölja”, varemot ett förslag om bildande av en ”Båtbyggnadsfond” avslogs. Ett förslag att inköpa damernas båthus i Göteborgs Roddklubb till båthus rönte samma öde. Sammanträdet beslöt även att omedelbart utskicka en lista bland medlemmarna för subskription till en vandrings­pokal, och uppdrogs åt styrelsen att till nästa ordinarie vårsammanträde framkomma med förslag till stadgar för denna pokal.

Den 7 maj fastställdes stadgar för ovannämnda pokal, ”Styrsöpokalen”, och bestämdes att första seglingen om densamma skulle äga rum i augusti. Den 15 juni ägde triangelkappsegling rum med ”Kråkan”, Rolf Steffenburg, som segrare, varemot ”Doppingen”, Emanuel Bange, vid nästa segling, den 13 juli, slog ”Kråkan” med en och 3/5 sekund. Pokal­seglingen ägde rum den 24 augusti och gav anledning till protester mot vinnaren, Rolf Steffenburg, med ”Kråkan”. Seglingsnämnden hade av misstag å de bankort, som utdelades vid tillfället, angivit Varholm att rundas i stället för det östligare belägna Stenskär, varför de flesta av kanoterna seglade s. v. Varholm. ”Kråkan” ensam seglade banan i enlighet ed av seglingsnämnden utsänd avis och passerade mållinjen 11 minuter före närmaste konkurrent. Prisdomaren, föreningens ord­förande, Rudolf Lindqvist, resolverade att ”Kråkan” skulle tilldelas 1:a pris för bästa tid å av seglingsnämnden bestämd bana enligt avis. ”Tösen”, Johan Hjärne, och ”Doppingen”, Emanuel Bange, 1:a respektive 2:a pris för seglad bana enligt utdelat bankort. Vandringspokalen skulle ej utdelas för året, utan skulle tvenne seglingar om densamma anordnas nästkommande år.

Den 17 september dryftades vid sammanträde ånyo frågan om möjlig­heter att anskaffa medel till en båthusfond. Det beslöts att söndagen den 9 november anordna soiré med dans, och fingo Rudolf Lindqvist, Johan Hjärne, Sven Jacobsson och Will Steffenburg i uppdrag att arrangera densamma. överskottet av denna fest blev kr, 198: 95.

Den 3 december avhölls ordinarie höstsammanträde, varvid en för föreningen vital fråga fick sin lösning. Aktiebolaget Långedrag hade nämligen lovat föreningen att få arrendera de små holmarna öster om Saltholmen. Styrelsen föreslog i anledning, därav byggandet av ett båthus våren 1914. Medel skulle anskaffas genom anordnandet av dansaftnar samt genom lån, garanterat av medlemmar i föreningen, och genom frivilliga bidrag. Båthusfrågan beslöts och beviljades styrelsen full handlingsfrihet. Men dock: Maximum 2.000: – kr.! Richard Winberg, Johan Hjärne, Sven Jacobsson och Will Steffenburg fingo ånyo träda i funktion för att avlocka allmänheten medel. Beslöts vidare vid detta sammanträde att föreningen från och med 1914 skulle ingå i Svenska Kanotförbundet. Årets utlottare, som på ett förtjänstfullt sätt byggts av ordföranden, Rudolf Lindqvist, vanns av Richard Winberg Samman­trädet avslöts med föredrag av Rolf Steffenburg om kanotsegling, belyst med skioptikonbilder. En stor ära hade under året vederfarits föreningen, som blivit inbjuden att, deltaga i den stora vattenidrottsfesten, vilken gick av stapeln i Marstrand den 26 juli. 111 B-seglarna Rolf Stef­fenburg, Bange, Hjärne, Liljedahl, Jacobsson och Lindström bogserades i respektive kanoter under svår sjögång upp till Marstrand och startade där kl. 7 e. m. i en kappsegling, där skeppsgossebriggen ”Falken”. förankrad ungefär en kvartmil ute på fjorden, utgjorde rundningsmärke. Konungen åsåg seglingen från ”Villa Baidara”. Pristagare blevo ”Tösen”. Johan Hjärne, ”Kråkan”, Rolf Steffenburg, och ”Bossan”, Bo Liljedahl, vilka erhöllo respektive I:a, 2:a och 3:c pris. Hemsegling, ägde rum följande dag.

Den 10 mars 1914 dryftade styrelsen ett från ingeniör E. 0. Liljegren inkommet förslag om pontoners användande i stället för fast grund till Båthuset, men förkastades detsamma av följande orsaker: ”betydligt dyrare än fast grund, noggrannare tillsyn och oftare förekommande reparationer, olägenhet vid husets stora tyngd samt osäkerhet och skruvningar vid vågskvalp”. Byggmästare Wendel Nordgéns, Partille, kostnadsförslag å kr. 2.600: – för båthuset exklusive grund godkändes, ävensom ett kontrakt med Aktiebolaget Långedrag för den åt föreningen upplåtna platsen. På föreningens 3-årsdag den 7 april gav sammanträdet styrelsen handlingsfrihet beträffande båthusbygget intill 3.000: – kr. Samma dag fick styrelsen i uppdrag att utarbeta ordningsregler för båthuset och utsågs till intendent för detsamma Anders Holm. Till föreningens första hedersledamöter kallades James Keiller S:r och Dan Broström, vilka båda med gåvor bidragit till båthusfrågans realiserande.

Den 13 maj antogs å ordinarie vårsammanträdet omarbetade stadgar samt ordningsregler för båthuset, varjämte bestämdes att även kanoter av större typer måtte tillåtas tävla inom föreningen.

Den 19 juni försiggick ”påskrivning,” av ett kreditiv i AB. Göteborgs Folkbank lydande a kr. 1.800: – med borgen av R. och G. Lindqvist, R. Steffenburg, Bj. Bothén, A. Holm, j. Hjärne och Richard Winberg. Som låntagare stod Emanuel Bange.

Den 7 juni ägde årets första segling om Styrsöpokalen rum med start och mål vid Villabron. Segrare blev ”Kråkan”, Rolf Steffenburg. Distansseglingen gick av stapeln den 12 juli och hade samlat 12 tävlande. I klass 111 B segrade ”Svalan”, Anders Holm, närmast följd av ”Doppingen”, Emanuel Bange, och ”Bossan”, Bo Liljedahl. I klass 111 A fick ”Flygfisken”, Hugo Hansson,1: a och ”Plurr”, Elon Lindhe, 2: a pris.
På grund av världskrigets utbrott i augusti 1914 fick seglingssäsongen ett hastigt slut. Skärgården minerades och det utfärdades förbud för lustseglingar.
Någon utlottning av mönsterkanot ägde under år 1914 ej rum. Båt­huset invigdes i slutet av september under stor tillslutning från medlemmarnas sida. En improviserad kappsegling avhölls, och allt var glädje och gamman.

Den 14 april 1915 avhölls ordinarie vårsammanträde. Som det vikti­gaste beslutet vid detta möte må antecknas att föreningen beslöt att antaga Svenska Kanotförbundets inbjudan att deltaga i seglingarna om Svenska Vandringspokalen i Kanotsegling i Stockholm den 22 augusti.

Den 21 maj beslöt styrelsen att första gången tillsätta en paddelkommitté, i vilken ingingo Emanuel Bange, Leopold Lindbäck och Björn Bothén. Seglingen om Styrsöpokalen gick den 18 juli, och vanns densamma av ”Flygfisken”, Hugo Hansson.

Den 16 augusti avhölls föreningens första paddeltävling med Anders Holm. Helge Lindström och Björn Bothén som deltagare. 1:a pristagare blev Lindström med Both6n som andre man. Triangelkappsegling ägde rum den 9 september, varvid ”Bossan”, Bo Liljedahl, hembar segern.

Föreningens representant vid seglingarna i Stockholm om Svenska Vandringspokalen, Rolf Steffenburg med Leopold Lindbäcks ”Sessan”, fick under chansartade vindförhållanden se sig slagen av ”Nål”. som seglades av ingenjören E. Arlon, Föreningen för Kanotidrott.

En spännande och för deltagarna mycket intressant nattkappsegling ägde på hösten rum från båthuset till Kullavik.

Den 7 oktober vid styrelsesammanträdet utspann sig en lång och hetsig diskussion om föreningens ståndpunkt till en ny under uppsegling varande förening. Reservation avgavs mot att en inom föreningen verksam styrelseledamot skulle gynna ifrågavarande nya förening. Enligt hävderna pågick sammanträdet i 6 timmar.

Den 5 december anordnades en skridskokappsegling med E. Olofsson som vinnare.
Med ingången av år 1916 lades föreningens öde i nya händer. En hel del av den gamla styrelsen hade vid höstsammanträdet den 30 oktober 1915 undanbett sig återval och nu seglades det vidare med Emanuel Bange vid rodret.

Den 29 april avhölls vårsammanträdet, varvid beslöts att utmana om Svenska Vangdringspokalen i Kanotsegling. Föreningen hade vidare fått i uppdrag av Svenska Kanotförbundet att anordna Svenska mästerskapen i paddling och bestämdes att tävlingen skulle äga rum den 15 och 16 juli. I samband härmed anordnades en ”kanotvecka” efter ett omväxlande program.

Lördagen den 15 juli kl. 6 e. m. ägde S. M.-tävlingen å 1.500 m. rum. Hård sydlig vind rådde vid tillfället samt en mycket besvärande sjö. Segrare blev Sven Thorell med tiden 8.23 4/5, tvåa Helge Lindström med tiden 8.38, och tredje man Bertil Kristensson med tiden 8.44. Dagen efter försiggick tävlingen på 10.000 m. med samma deltagare som på lördagen. Vädret var idealiskt och föreningen kunde med jubel hälsa en av sina medlemmar som segrare. Helge Lindström vann loppet med tiden 1 t. 6 m. 15 1/5 s. Thorell erhöll tiden I t. 6 m. 26 s. Helge Lindström med ”Sriss” erövrade även Styrsöpokalen för året vid segling den 3 september.

Ordföranden, Emanuel Bange, hade för året byggt en paddelkanot av Thorell-konstruktion, vilken utlottades och vanns av Ernst Lundén.

Vid seglingarna i Stockholm om Svenska Vandringspokalen i Kanot­segling lyckades Rolf Steffenburg med ”Sriss’ att i skarp tävlan och hård vind hemföra den åtrådda segeltroféen till föreningen för året.

Den 10, 11 och 12 augusti 1917 ägde seglingar om kanotpokalen rum utanför Långedrag. Föreningen representerades åter av ”Sriss”, som nu seglades av ägaren, Helge Lindström. Tre utmaningar hade ingått och blev det denna gång Otto Thorell, F. K. l., med ”Maj”, som utgick som vinnare.

Vid distriktmästerskapstävlingarna i paddling, som för första gången anordnades av föreningen i samband med pokalseglingarna, blev Herbert Nordberg segra e a såväl 1.500 som 10.000 m.

Den 2 oktober beslöts vid styrelsesammanträde att låta bygga en pokalutmanare till 1918 års seglingar om vandringspokalen i kanotseg­ling, och erbjöd sig Björn Bothén att teckna 300: – kr. som bidrag till densamma. Kanoten skulle efter ovannämnda seglingar försäljas till högstbjudande och försäljningssumman återbäras till bidragsgivarna i proportion till tecknade belopp.

Årets lottkanot, enligt G. Högborgs ritning, ”Tumlaren”, vanns av Arne Mellgren.

Pokalkanoten seglades i Stockholm av Rolf Steffenburg och hemförde han för andra gången Vandringspokalen till föreningen.

Vid höstsammanträdet den 23 november antogs Seglarbladet som föreningens organ, och vid dragning om årets mönsterkanot vanns densamma av Will Steffenburg.

Den 2 april 1919 bestämdes att ständiga ledamöters avgifter skulle avsättas till en särskild fond, och skulle detta beslut även gälla tidigare inbetalda ständiga avgifter. Föreningens ekonomi var hårt ansträngd och frågan om utlottningskanot var nära att avföras från dagordningen, då Björn Bothén erbjöd sig att som gåva för ändamålet överlämna 200: ­kr. Kanoten, som byggdes efter ingeniör Thorells Eskimonika-ritning, vanns av Johan Hjärne, då bosatt i U. S. A.

Den 12, december avhölls höstsammanträdet, som bl. a. beslöt infört avgifter för vinterförvaring av kanoter samt höjning av ständiga med­lemsavgifter till kr. 50:

Seglingarna om Svenska Vandringspokalen i Kanotsegling, som anord­nades av föreningen, gingo i augusti. Pokalen hemfördes för alltid till föreningen av Rolf Steffenburg, med den år 1918 byggda konsortiekanoten. Seglingarna försiggingo i regn och storm och krävde 4 dagars strid innan de avgjordes till föreningens förmån.

Den 18 maj 1920 vid vårsammanträdet beslöts bl. a. att inga tävlingar skulle äga rum på sommaren, samt att som utlottningskanot skulle inköpas den av Johan Hjärne föregående år vunna kanoten. Denna vanns av fru Olga Bothén.

Såsom en följd av mera normala priser på materialier hade föreningen glädjen att under året inregistrera 3 st. nybyggen i klass 111 B, Samtliga av G. Högborgs typ ”Glen”, samt 2 kanotkryssare jämte åtskilliga paddel­kanoter.

Priserna för årets tävlingar utgjordes av ”nyttiga grejor”, fall, skot m.m. Allt för att stärka ekonomien! ”Essan”, Robert Edström, erövrade ett av Aga-Lux skänkt pris, som bestod av en kokapparat. Paddlarna visade intet intresse för tävlingar, varför inga sådana avhöllos.

Göteborgs Kanot Förening 10 år.

För att celebrera denna milstolpe i föreningens liv beslöts på vårsammanträdet den 28 april, som avhölls på Ullevi, att jubileumstävlingar skulle äga rum i samband med Göteborgs Kungl. Segel Sällskaps regatta den 17 juli. Seg­lingen samlade icke mindre än 21 delta­gare och försiggick i en härlig 3 till 4 meters västlig bris. Bland kanotkryssar­na segrade ”Essan”, Robert Edström, närmast följd av 59 Strix”, Erik Ek­feldt, och ”Sirolle”, Sune Berntson. Göran Nyman med ”Trollet” tog 1:a pris i kanotjakternas klass.

Striden inom klass 111 B, som vanligt störst till antalet, blev hård. ”Lill-Kullan” seglad av Gösta Lundquist, tillkämpade sig snart ledareplatsen och hade vid rundandet av Bocken seglat, sig upp bland föregående starts båtar och lyckades under slören till Skiftesskär och mål pressa sig förbi samtliga i denna start och inkomma till mål som första båt, 3 sekunder före ”Essan”. Andra, tredje och fjärde pris i klass III B tillföllo ”Lova”, Arne Svalander, ”Pirat”, Ragnar Hammarlind, och ”Svalan”, Anders Holm. Efter seg­lingens slut drog sig hela eskadern ned till Rödskären, där gemensam matsäcksmiddag intogs. Härpå följde ett animerat samkväm, varunder till föreningens ordförande, Emanuel Bange, överräcktes en minesgåva i form av en större, ciselerad silverplakett med inskription från med­lemmarna, utgörande ett välförtjänt tack för det arbete Bange under många år nedlagt till föreningens fromma.

Efter instuvning av kanoterna i båthuset hösten 1921 liknade detta en väl packad sardinlåda. Icke mindre än 28 st. segelkanoter av olika klasser samt 20 st. paddelkanoter hade man lyckats pressa in. För föreningens vidare utveckling och medlemmarnas trevnad var det en tvingande nödvändighet att man grep sig an frågan om båthusets tillbyggnad. Skulden ä 1914 års hus slutbetalades under år 1920 och tillgängliga medel uppgingo till omkring 1.800: – kr. Priser å bygg­nadsmaterialer och arbetslönerna voro nu, som bekant, helt annorlunda än 1914, och vid flera sammanträden med styrelsen stöttes och blöttes frågan hur nödiga penningar skulle kunna anskaffas.

Den 22 oktober – hade styrelsen kallat till extra sammanträde, som hölls på Restaurant Valand, och framlade där förslag om tillbyggnad. Den ekonomiska sidan av frågan var ordnad genom sekreteraren, Will Steffenhurg, som i Skandinaviska Kreditaktiebolaget fått löfte om ett lån på 6.000: – kr., vilket sedermera höjdes med ytterligare 1.000: – kr. Styrelsen skulle ikläda sig borgen. Ett oeftergivligt villkor var förknip­pat med länets erhållande, nämligen stadgeändring. Alla avgifter, som utgingo till föreningen, hade hittills bestämts av allmänt sammanträde för varje år, men eftersom nu styrelsen skulle ikläda sig borgen för ett så ansenligt belopp, fordrade banken att stadgarna klart skulle innehålla bestämmelser om, att avgifterna till föreningen hädanefter skulle bestämmas av styrelsen ensam.

Styrelsens förslag emottogos med tacksamhet, nya stadgar antogos och det beslutades att amortering och ränta skulle täckas av skåp- och vinterförvaringsavgifter.

Den 12 november tecknades kontrakt med Venidel Nordén, som åtog sig, att för en summa av kr. 7.800: – utföra bygget. Ritningarna till nvbyggnaden, som utförts av samme arkitekt som år 1914, Andrew Persson, hade tidigare godkänts av byggnadsnämnden i Älvsborgs municipalsam­hälle.

Den 14 december avhölls ordinarie höstsammanträde, som bekräftade de vid extra sammanträdet fattade besluten samt till alla delar godkände de av styrelsen hittills vidtagna åtgärderna.

Den 30 april 1922 kunde föreningen avhålla vårsammanträdet i den nu färdiga båthusbyggnaden. Denna, som i jämförelse med det gamla båthuset, tedde sig som en dröm, hade inretts med särskilt klubbrum. Under detsamma hade av händiga medlemmar iordningställts ett präktigt omklädningsrum, som innehöll 40 st. skåp och boxar för färg, fernissor och andra utrustningspinaler. Sammanträdet avslöts med ett verkligt ”knytkalas” och glädjen stod högt i tak.

Seglingssäsongen var livlig, varemot intresset för paddling var ringa. Under året hade Specialkommittén för Kanotidrott vid Sveriges Idrotts­spel i Göteborg 1923 trätt i full verksamhet. Kommittén bestod av Will Steffenburg, ordförande, Gösta Lundquist, sekreterare, och Emanuel Bange, kassör, vilka utgjorde verkställande utskott, med F. Santesson och E. Boström, båda i Stockholm, som ledamöter.

Den 21 oktober beslöt allmänna höstsammanträdet att ställa föreningens båthus, hamn och material till Specialkommitténs förfogande vid 1923 års kanottävlingar.

I stället för den år 1919 slutgiltigt erövrade Vandringspokalen i kanot­segling beslöt mötet att låta uppsätta, och till Svenska Kanotförbundet överlämna. en ny vandringspokal. Till förfogande stodo för ändamålet reserverad e kr. 90: -, och åtog sig Specialkommitténs ordförande att på egen hand anskaffa ytterligare medel för en föreningen fullt värdig pokal.

Den 16 januari 1923 framlade Will Steffenburg, som detta år av förklarliga skäl ej tillhörde föreningsstyrelsen, för denna ett förslag om anskaffandet av pokalförsvarare. Ett konsortium om 20 personer skulle bildas med en insats av 50: – kr. per person. Förslaget antogs, konsortieavtal föredrogos och godkändes. Kanoten, som var konstruerad av Sven Thorell, byggdes i mahogny på Ängholmens båtvarv.

Med den invasion som väntades till spelens tävlingar i kanot blev hamnfrågan synnerligen brännande. Förtöjningsmöjligheterna voro urusla. Den stränga vintern hade obarmhärtigt härjat med de två bryggor som förut funnos. Efter förhandlingar mellan ingeniör Karl Rudolf och Will Steffenburg och sedan den senare som gåva från Orga­nisationskomrnittén för Spelen överlämnat 500:- kr., vilket belopp, jämte den tidigare omnämnda höjningen av banklånet med 1.000:­kr., alltså stode till förfogande, beslöt styrelsen den 18 april att från den så kallade Flaggstångsholmen låta bygga en 50 meter lång brygga.

Inkvarteringen av de tävlande skedde i båthuset. Militärsängar uttransporterades och hade var och en av de till tävlingarna anmälda på förhand fått sig anvisad plats. Allt var i förväg utomordentligt väl förberett och visade sig det hela fungera oklanderligt. Det enda som enligt vad en av de tyska gästerna påstod saknades, var färskvatten att tvätta sig, med. Havet syntes icke!

Inbjudan till tävlingarna hade i december 1922 utgått från Special­kommittén i Kanotidrott till samtliga i Svenska Kanotförbundet anslutna föreningar och till av kommittén kända utländska organisationer. Resul­tatet blev över förväntan storartat. Anmälningar inkommo frän ett flertal svenska kanotföreningar, Danmark-, Tyskland och Amerika. Kanottävlingarna voro de enda vid Spelen med amerikansk representation.

Ur Föreningens styrelseberättelse för år 1923 må citeras:

”Regattan, som förutom våra kanotister hade samlat ett femtiotal anmälningar och sålunda är den största kända kanotregatta i den civi­liserade världen, blev tack vare Specialkommitténs för Kanotidrott energiska och insiktsfulla förarbete i intimt samarbete med denna förening en verklig succés. Till alla dem som under dessa arbetstyngda förberedelsedagar med råd och dåd, med uppoffrande intresse och outtröttlig arbetsglädje bidrogo till en för föreningen hedrande och lycklig lösning av såväl hamn- som förläggningsfrågan, ber styrelsen härmed få uttala föreningens varma tack”.

Den 26 juli avhölls en triangelkappsegling, vari deltogo: ”Faun”, William A. Lux, U. S. A., ”Lill-Kullan”, Gösta Lundquist, Kullavik, och ”Pips”, Will Steffenburg. Seglingen, som försiggick i mycket frisk vind, vanns av ”Pips”. Tidsskillnaden i mål mellan ”Pips” och ”Faun” var 43 sekunder, ”Lill-Kullan” hade 2 sekunder sämre tid än ”Faun”. Amerikanen, som seglade med ”slide”, hade tidigare under regattan loggats på slör göra över 10 knop. Kryssförmågan var däremot sämre.

Den 5 augusti avhölls tävling om Styrsöpokalen. Vinnare för året blev ”Pips”, Will Steffenburg.

Vid ordinarie höstsammanträdet den 13 oktober, som försiggick i båthuset, avsade sig föreningens mångåriga ordförande, Emanuel Bange, sitt förtroendeuppdrag och valdes till hans efterträdare Will Steffenburg.

För sin mångåriga förtjänstfulla verksamhet inom föreningen valdes därefter Emanuel Bange till hedersledamot.
Den 1 februari 1924 hade styrelsen sitt första sammanträde för året och beslöt därvid efter en lång och livlig diskussion att fastställa nya av­gifter till föreningen.

Den 9 april avhölls ordinarie vår­sammanträde och den på dagordningen då stående viktiga frågan var ”Slipens förfall”. 1922 års krafttag i kassan ,samt betydliga utgifter i samband med Spelen hade ställt denna fråga på fram­tiden. Emanuel Bange och Rudolf Lindqvist fingo i uppdrag att inkomma med förslag till ny slip, åtföljt av ”grundlig utredning i ämnet”. Vid sammanträdet överlämnades genom sekreteraren Ragnar Hammarlind från ädla givare tvenne nya vandringspriser, benämnda ”Grötöpokalen” för klass 111 B och ”Grötöbägaren” för klass V.

Vid styrelsesammanträde den 26 april hade föreningens intendent, Anders Holm, i skrivelse anhållit om befrielse från detta sitt uppdrag. Med beklagan­de måste styrelsen godtaga Holms avsä­gelse från intendentskapet, som han på ett mycket förtjänstfullt sätt skött ända sedan det första båthusets tillkomst år 1914.

Den 30 oktober ägde höstsammanträ­det rum, varvid prisutdelning för som­marens tävlingar förrättades. ”Grötö­bägaren” erövrades för första gången av ”Dunseklamp”, Göran Nyman, och ”Grötöpokalen” av ”Pirat”, Ragnar Hammarlind. Styrsöpokalen gick för året till ”Gullfisken”, Theodor Holm­ström.

Vid vårsammanträdet den 30 april förelåg medlemsmärket färdigt. Förslag till sådant hade otaliga gånger dryftats och hade nu funnit sin lösning. Badgästernas Segelförbund överlämnade till föreningen ”Peter Hjorts Vand­ringspris”, om vilket tidigare alltid tävlats vid ”Badgästernas” seglingar för kanoter. Styrsöpokalen erövrades vid segling den 19 juli av ”Gåtan”, Arne Svalander. ”Grötöpokalen” togs av ”Pips”, seglad av Hugo Hans­son, och ”Grötöbägaren” av ”Gladan”, Hans Enhörning. Den 21 oktober beslöt allmänna höstsammanträdet antagandet av en ny klass inom segelkanoterna, benämnd ”klass VI”.

Den 15 april 1926 vid vårsammanträdet bemyndigades intendenten att tillvarataga alla inom båthuset på ”drift” stadda föremål av olika slag samt skulle äga att vid återlämnandet till resp. ägare avkräva denne en avgift om 25 öre per föremål. Sålunda influtna avgifter skulle användas till underhåll och reparation av slipen.

Den 13 oktober kom ånyo hamn- och slipfrågan upp till diskussion. Sammanträdet beslöt att man skulle koncentrera sig på att söka utverka Långedragsbolagets tillstånd till framtida förlängning av bryggan med 50 meter, att ombygga slipen samt att stötta upp båthusets västra hörn, som börjat visa betänkliga tendenser att ”sätta sig”.

I februari 1927 stod styrelsen inför det oundvikliga: att taga ställning till och fatta beslut om båthusets reparation och slipfrågans ordnande. En sträng isvinter hade farit illa fram med föreningens egendom men samtidigt möjliggjort en grundlig inspektion från isen av pålgrunden till 1914 års bygge. Pålarna voro anfrätta av mask och röta och förbanden hotade att gå isär. Huset hade satt sig betänkligt och skynd­samhet var av nöden. Styrelsen beslöt därför att ofördröjligen vidtaga erforderliga åtgärder för grundens reparation. I stället för nya pålar skulle gjutas betongpelare med kraftiga bäddar av trä under vattnet. Samtidigt bestämdes att bygga en ny slip med en större plan mellan slipen och båthushallen. Arbetena, som på ett förtjänstfullt sätt utfördes av Daniel Sjöberg, Långedrag, drogo en kostnad av 2.275: – kr. och vunno medlemmarnas odelade gillande på vårsammanträdet den 23 april.

Ett av de viktigaste och som det sedermera även visat sig, lyckligaste beslut som förekommit inom föreningen, fattades vid, detta sammanträde. Föreningens ordförande, Will Steffenburg, redogjorde för en tanke, som styrelsen gjort till sin egen, att föreningens inre verksamhet skulle uppdelas på två linjer; den rent idrottsliga och den fastighetsförvaltande. Medelsförvaltningen skulle helt åtskiljas.

Den fastighetsförvaltande eller Båthusförvaltningen, som numera är dess namn, skulle disponera alla avgifter som utgingo för begagnande av föreningens fasta egendom och hamn och svara för alla utgifter, såsom reparationer och underhåll, utskylder, gäld m. m. Det verkställande organet för denna senare del av verksamheten skulle utgöras av en styrelse om tre personer, som skulle utses bland de ständiga ledamöterna. I samband härmed uppmanades de närvarande att så många som möjligt skulle ingå som ständiga medlemmar och därmed stödja föreningens ekonomi.

Förslaget mottogs med den allra största sympati och med acklamation beslöto de närvarande att uppdraga åt styrelsen att i erforderliga stycken omarbeta stadgarna och i övrigt vidtaga nödiga åtgärder för förslagets genomförande. Sexton medlemmar ingingo som ständiga ledamöter. En annan segsliten och många gånger diskuterad fråga fick även vid detta möte sin lösning, nämligen mössmärket.

S.k. ”håvgång” företogs för första gången och inbringade kr. 20:02, vilket tacksamt noterades till protokollet.

Den 29 oktober avhölls först extra och därefter ordinarie höstsamman­träde, varvid antogos av styrelsen utarbetade nya stadgar och förklarades att dessa omedelbart skulle träda i kraft.

Föreningens sekreterare, Ragnar Hammarlind, gav i 1927 års styrelse­berättelse uttryck för medlemmarnas känslor i följande ordalag: ”Genom framsynt arbete och målmedveten ekonomi ha gångna års styrelser åt Göteborgs Kanot Förening skapat måhända landets förnämsta anläggning i sitt slag, ett Svenskt Kanotidrotts förnämliga hemvist. Minnesgoda och intresserade medlemmar ha ofta räckt en hjälpande hand. Det är styrelsen kärt att kunna konstatera detta. Den ursprungliga mycket betungande skulden å båthusanläggningen har genom åren nedbragts, till en nu mycket blygsam summa (28/10 1927 Kr. 1.250: -). Det är emellertid alltfort av nöden, att föreningens medlemmar mangrant samarbeta och gå hand i hand med föreningens bästa för ögonen. Om var och en drager sitt strå till stacken, växer den fort. Om förfallna avgifter punktligt erläggas, höra skulder, räntor och amorteringar mycket snart till det förflutnas.

Vid vårsammanträdet det 27 april 1928 utsågs med acklamation föreningens medlem arkitekten Hilding Fröling i U. S. A. till heders­ledamot. Denne hade året förut vild American Canoe Associations stora kanotregatta vid Sugar Island med sin ”Doris VI” erövrat såväl A. C. A:s stora vandringspokal som amerikanska mästerskapet i kanot­segling.

Den 5 oktober förelåg den nu inlösta och makulerade bankreversen och beslöts med anledning därav till borgensmännen Will Steffenburg, Anders Holm, Theodor Holmström, Erik Ekfeldt, Emanuel Bange, Sune Berntson, Robert Edström och Josef Lager sända tacksamhetsskrivelse för det värdefulla stöd de lämnat föreningen.

Vid sammanträdet den 28 oktober kallades ingeniör Sven Thorell till hedersledamot av föreningen. Thorell höll vid detta tillfälle ett mycket intressant föredrag om Olympiaseglingarna i Los Angeles, där han blev en av seglingarnas guldmedaljörer.

Vårsammanträdet den 16 april 1929 beslöt att antaga Karlstads Kanot Förenings förslag om lagtävlingar i segling om en gemensamt uppsatt pokal, om vilken skulle seglas växelvis i Göteborg och Karlstad.

Genom båthusförvaltningens försorg utökades hamnbryggan med en ny sådan om ytterligare 50 meters längd. Golvplanet i 1914 års båthus uppriktades och översyn vidtogs.

Den 16 april 1930 framlade Will Steffenburg och Emanuel Bange för styrelsen ett förslag om att ånyo tillbygga och omändra föreningens båthusanläggningar. Såsom en egendomlighet kan i samband härmed nämnas, att det var jämnt åtta är sedan föregående tillbyggnad ägde rum, vilket i sin tur skedde åtta år efter det ursprungliga båthusets tillkomst.

Föreningens utveckling under de senaste åren hade gått stadigt framåt och än en gång blev ”stugan för trång”. Det framlagda förslaget var baserat på en helt ny byggnad i två våningar, som skulle förläggas på skäret norr om den gamla anläggningen och tillkopplas denna med en kortare och lägre förbindelsebyggnad. Hela undervåningen skulle tilläggas båthallen, varemot den övre våningen skulle inredas för med­lemmarnas bekvämlighet, med matrum och omklädningsrum för herrar och damer. På norra gaveln skulle därjämte inredas ett rum och kokvrå jämte tambur som bostad för en eventuell vaktmästare. Ny förbindel­sebro mellan båthuset och spårvägsbanken skulle jämväl byggas. Efter långvariga förhandlingar mellan föreningens ordförande och Långe­dragsbolaget angående nytt arrendeavtal tecknades den 20 april 1930 sådant, gällande till den 18 april 1949 mot samma arrende som förut, kr. 50: – per år, och i sort sett oförändrade villkor. Men som en stor och viktig nyhet i avtalet ingick nu uttrycklig rätt till ett visst, jämväl till sina gränser bestämt vattenområde till föreningens hamn och med framtida möjligheter att utvidga densamma.

Den 22 april avhölls extra sammanträde med båthusförvaltningen varvid byggnadsplanerna grundligt ventilerades. Den ekonomiska frågan hade av ordföranden förut preliminärt ordnats och kunde han förelägga ett erbjudande från Aktiebolaget Långedrag om ett byggnadslån upp till 10.000: – kronor att amorteras under 10 år och löpa med en räntesats av 4 %. Någon som helst borgen behövde de ,skilda medlemmarna denna gång ej ikläda sig, utan skulle säkerheten utgöras av båthusanläggningarna genom pantförskrivning till bolaget.

Nybyggnaden beslöts, styrelsen fick i uppdrag att upptaga lånet och vidtaga alla åtgärder som saken kunde påkalla. Till byggnadens arkitekt utsågs ingeniör Gunnar Wetterlundh. Den 28 maj tecknade styrelsen kontrakt med bröderna Eliasson, Svenshögen, om byggnadens uppförande för ett belopp av 9.000: – kronor. Fullt färdig och inredd drog det hela en kostnad av 9.928: 89 kronor.

Ordinarie vårsammanträdet den 18 april 1931, som avhölls å Palace Hôtel i samband med föreningens 20-årsjubileum, valde till hedersle­damöter av föreningen notarien C. 0. Bothén och ingenjören Karl Rudolf. Jubileumsfesten hade samlat ett hundratal deltagare. Förutom sång, musik och dans bjödos de närvarande på ett föredrag, belyst med skiop­tikonbilder, ur föreningens stora arkiv. Föredraget, som framfördes av ordföranden, Will Steffenburg, utgjorde en historik av föreningens 10-åriga tillvaro. Som ”bildografmaskinist” tjänstgjorde som vanligt vid sådana tillfällen Emanuel Bange. Till ordföranden överlämnades ett genom subskription åstadkommet, av konstnären Frits Bange utfört, ciselerat silverfat.

Den 23 april 1932 beslöt föreningen att deltaga i årets Svenska Mässa med en segelkanot klass 111 B och 2 st. paddelkanoter.

Årets ”största händelse” inträffade den 15 augusti, då, enligt vad styrelseberättelsens författare Fabian Larsson har att förtälja, en väldig armada lämnade fästet vid Saltholmen med kurs på Lökholmen. I den dåliga vinden blev de större ”vinddrivna” fartygen snart efter och det blev paddlarnas uppgift att leverera första bataljen med holmens fårskalleförsedda urinnevånare, vilka senare snart voro fördrivna till öns inre regioner. Det blev afton…

Redan i arla morgonstund påföljande dag var emellertid lägret i full rörelse för att börja förberedelserna till dagens tornerspel. Under dessa utfördes prestationer, som för alltid inristat segrarnas bomärken i hävderna.

Vid allmänna vårsammanträdet den 22 april 1933 diskuterades frågan om hur man på lämpligaste sätt skulle få ”mera liv” i paddlingen och hur den skulle kunna utbredas. Bland annat beslöts att föreningen skulle inbjuda en eller två föreningar till lagtävlan i paddling samt att låta de mera framstående av föreningens paddlare få mäta sina krafter å främmande vädjobanor med andra paddlares.

Diskussionen både det Städjande resultatet till följd, att på våren samma år beställdes icke mindre än 24 nya paddlelkanoter. Ett femtontal av dessa voro av typen ”Fyris” och levererades av Max Andersson, Västerås. Den 7 juni höll med. dr. C. G. Zachrisson ä klubblokalen i båthuset ett med stort intresse åhört föredrag om paddelteknik och muskelarbetet hos paddlaren under paddling. Föredraget var belyst med utomordentligt instruktiva skioptikonbilder. Den 15 och 16 juli avhölls för första gången en lagtävlan i paddling mellan föreningen och av den inbjuden annan förening. Motståndare var Malmö Kanotklubb, som hade sänt ett representativt lag, bestående av Walter Fritiof, K. E. Weslin och K. A. Andersson. Föreningens lag utgjordes av Gösta Jacobson, Louis Nylén och Tryggve Isachsen. Loppen vanns av malmöiterna med K. E. Westin som segrare båda dagarna.

Vid tävlingarna om Svenska Mästerskapen i kanotpaddling i Västervik den 5 och 6 augusti representerades föreningen av Gösta Jacobson, Louis Nylén och Helge Meuller.

Den 14 oktober sammanträdde föreningen å Grand Hôtel till ett ovanligt talrikt besökt höstmöte. Härvid meddelades att föreningen vunnit Svenska Kanotförbundets utlottningsbåt för året och beslöts att omedel­bart bortauktionera densamma. Behållningen skulle bilda stommen till en fond för de utgifter, som väntades uppstå i samband med föreningens 25-årsjubileum år 1936.

Under år 1934 fortsatte den livliga paddelexpansionen. Sålunda inregistrerades ytterligare 21 st. paddelkanoter och märkespaddlingen kom nu i förgrunden med ett stort antal av medlemmarna erövrade paddlarmärken som synligt resultat

Vid Svenska Mästerskapstävlingarna i paddling, som avhöllos i Västerås, sändes två man, Gösta Jacobson och Holger Wallberg, som erhöllo goda placeringar.

Till tävlingarna om Europamästerskapen i paddling, som gingo i Köpenhamn den 18 och 19 augusti 1934, hade Svenska Kanotförbundets styrelse utsett Gösta Jacobson att medfölja som reserv.

Slutseglingarna om Västsvenska Kanotpokalen ägde rum i Karlstad och vanns pokalen för alltid av Karlstads Kanotförening.

Den 20 oktober avhölls allmänna höstsammanträdet, varvid bland annat beslöts instifta förtjänstmedaljer, som för första gången skulle komma att utdelas vid 25-årsfesten 1936.

Under år 1935 lät sig föreningen representeras vid den av Svenska Kanotförbundet i Stockholm anordnade propaganda-paddeltävlingen ”Kungsholmen runt”. Till mästerskapstävlingarna i paddling, som detta är anordnades av Karlstads Kanotförening, sände föreningen Gösta Jacobson, Holger Wallberg och Yngve Waldeborn. Såsom ledare medföljde föreningens energiske sekreterare, Fabian Larsson, som har hedern av paddlingens uppsving inom föreningen under de senaste åren.

Allmänna sammanträdet den 19 oktober beslöt slutligen uppdraga åt styrelsen att vidtaga de åtgärder som den ansåg erforderliga för ett värdigt begående av föreningens 25-årsjubileum.